Hedersvåldet måste ses för vad det är!

52

För tusentals svenska ungdomar och kvinnor med rötter i andra länder är kärleken ofri och dödsbringade. Men myndighets-Sverige stödjer fortfarande inte till hundra procent flickors och kvinnors totala rätt över sin kropp och sexualitet, skriver Soleyman Ghasemiani, socionom och författare.

Abbas Rezai bragdes om livet den 15 november 2005 på ett bestialiskt sätt. Han torterades till döds hemma hos flickvännens föräldrar. Motivet till det fruktansvärda brottet går att hitta i hederskulturen som dagligen gör livet till ett rent helvete för många unga pojkar och flickor. Flickvännens föräldrar var emot förhållandet och kände sin heder hotad och ville röja undan hotet för gott. Abbas lurades till dödsfällan i tron att familjen skulle ta emot honom för det ceremoniella erkännandet av förhållandet och giftermålet.

Familjens då 17-åriga son tog på sig hela ansvaret för mordet. Han dömdes för mordet medan föräldrarna friades från allt ansvar och fick skadestånd för den tid de suttit i häkte. Redan då hävdade vi inom GAPF (Glöm aldrig Pela och Fadime) att föräldrarna hade huvudansvaret för mordet och att sonen fick ta på sig skulden eftersom man räknade med att minderåriga brukar slippa undan med ett lindrigare straff än vuxna. Några år senare ändrade hovrätten domen och föräldrarna dömdes för mordet medan sonen bara dömdes för medhjälp.

Hedersvåldet drabbar fortfarande många unga och vuxna, trots talet om ett jämlikt och jämställt samhälle och allas likhet inför lagen. Hedersvåldets kärna är kontrollen av kvinnors sexualitet, bevarandet av flickors oskuld till bröllopsnatten. Kvinnor saknar all rätt över sin kropp, sin sexualitet och sitt liv. I hederskulturen finns det inte någon fri kärlek för kvinnors del. Hederskulturens normer och värderingar har givetvis sin grund i urgamla patriarkala värden som överlevt det patriarkala systemet och blivit en del av dagens system. Hedersvåldet kan inte kategoriseras under ”mäns våld mot kvinnor”. Det är en hel del som skiljer dessa typer av våld åt. I hedersvåldet är det inte en ensam make eller pojkvän som utsätter offret för våld utan en hel familj, släkt och grupp som medverkar öppet i både kontrollen och i det avgörandet slaget. Hedersvåldet är kollektivt och planerat. De som utövar våldet skäms inte för det de gör utan känner det som en ärofull handling.

En annan faktor som skiljer detta våld från mäns våld mot kvinnor är att det inte är bara män som är utövare. Här kan mödrar, fastrar och systrar till de utsatta vara lika mycket delaktiga i det fysiska och psykiska våldet som män. I mordet på Abbas var flickvännens mor lika delaktig i tortyren och dödandet som fadern i familjen vilket hovrätten tog fasta på. Kvinnor bär egentligen huvudansvaret för döttrarnas uppfostran och att lära dem bli lydiga och kyska kvinnor. Män har ansvaret för denna kontroll utanför hemmet eftersom det är män som får vara därute. De manliga släktingarnas våld blir aktuellt först när det kvinnliga våldet inte har haft avsedd effekt.

Hedersvåldet drabbar inte bara kvinnor. Mordet på Abbas är ett tydligt exempel på det. Våldet är som sagt till för att skydda familjens anseende mot det sexuella hotet utifrån. Flickornas pojkvänner löper lika stor risk att drabbas av släktens våld. Detta innebär att båda måste vara på sin vakt hela tiden och leva med den ständiga stressen.

Nio år efter mordet på Abbas Rezai är hedersvåldet fortfarande lika aktuellt som då. Tusentals flickor och pojkar i Sverige lever fortfarande under förhållanden liknande dem som tog livet av Abbas. Kärleken är fortfarande lika ofri och dödsbringade för tusentals svenska ungdomar och kvinnor med rötter i andra länder. Den politiska makten och myndighets-Sverige stödjer fortfarande inte till hundra procent kärlekens frihet och flickors och kvinnors totala rätt över sin kropp och sexualitet. Fortfarande tillskansar sig de religiösa, traditionella och kärleksfientliga institutionerna och krafterna i samhället det mesta av det politiska och ekonomiska stödet, statligt som kommunalt. Fortfarande får religionen tränga sig in på barnens kroppar, på livet och på deras vardag i skolan och ute i samhället och på små flickors huvuden. Det är dags att ändra på det.

Soleyman Ghasemiani

Källa: SvD
Foto: Adam Ihse

print