”Det finns så lite förståelse hos Socialtjänsten om invandrarkvinnor”

44

Intervju med Maria Pilar
Av Tishka Meresene

”Det är viktigt att alla kvinnojourer får utbildning i dessa frågor eftersom utsatta kvinnor går till närmaste jour när det händer någonting och det är inte alla jourer som är insatta i hedersproblematiken.”

”Det finns så lite förståelse hos Socialtjänsten om invandrarkvinnor och därför har man helt enkelt inte satt ett värde på dessa kvinnors berättelser. Man såg dem som okunniga mm. Det har nu definitivt blivit bättre men vi har en lång väg att gå fortfarande.”

– Kan du berätta lite om ditt arbete och varför ni finns?

Efter mordet på Fadime 2002 så fanns det många människor som skrev till regeringen och krävde att något skulle göras. Regeringen tog då tag i detta och bestämde sig för att utarbeta projekt till skydd och stöd till de som påverkades av hedersbrott. Från början var det projekt som fokuserade på skyddat boende men med åren har vi börjat se till det större hela och projekten har därmed också fokuserat mer på det stora behov av långvariga aktioner med olika aktörer såsom polis, Socialarbetare mm.

– Det fanns allstå inga skyddsboenden innan mordet på Fadime?

Det har alltid funnits kvinnojourer och dessa har tagit emot kvinnor som har varit utsatta för hedersproblematik men det fanns inga speciellt utformade skyddsboenden eftersom kunskap om hedersbrott inte fanns. Jag tycker att sättet att se på andra som endast offer är också ett förtryck i sig eftersom man alltid ser de som underlägsna och ej jämlika. Man måste försöka se vad dessa personer är förutom offer. Det första mordet som kom till allmänhetens kunskap var mordet på Sara 1998 som jag tror mördades av en kusin. Hon hade bett om att få ett eget boende men eftersom man ej visste något om detta fick hon då flytta in hos en släkting som ej hade skyddad adress. Problemet med hedersbrott har dock funnit länge i Sverige. Det finns så lite förståelse hos Socialtjänsten om invandrarkvinnor och därför har man helt enkelt inte satt ett värde på dessa kvinnor berättelser. Man såg dem som okunniga mm. Det har nu definitivt blivit bättre men vi har en lång väg att gå fortfarande.

– Är det inte som Edward Said säger i sin bok om orientalism att man i många länder ser andra människor utifrån sina egna tankar om vad relationer etc är och hur de ska utformas. På detta sätt sedan överförs oförändrat på människor från andra länder?

Jag tror såhär att man i Europa och USA och Nordamerika ser många människor från andra länder som underutvecklade, okunniga och mindre värda och detta är en kvarleva från kolonialismens tid. Det är konstigt att människor i dessa länder här har kunnat acceptera de grymheter som kolonialiseringen har inneburit. Och dessa tankar lever som sagt kvar i dessa länders mentalitet.

– Många feminister från Afrika och Mellanöstern är emot begreppet hederskultur. Hur har begreppet kommit till och tror du på ett sådant begrepp?

Användandet av detta begrepp är en kompromiss. I början på 2000 talet, talades det om ”kurdisk kultur”,”indisk kultur” eller ”somalisk kultur” så nu har vi sagt hederskultur. Denna term innebär att vi rör oss bort från att stämpla hela folkgrupper som hedersbrottsutövare.

– Ni är en myndighet. Vilka långsiktiga planer har ni, förutom att hjäpla de kvinnor som har fallit offer för brott, men även för att sprida information och motverka uppkomsten av fler likanande fall?

Som en myndighet som är underställd regeringen så har vi inga långsiktiga planer. Planerna är för fyra år sedan är det val. Även under dessa fyra år kan det skilja sig. Vissa politiska grupper vill satsa mer på skydd av offer, andra vill arbeta mer djupgående och diskutera förekomst och utförande på ett annat plan. Jag själv jobbar med att försöka ta tillvara på den kompetens som finns hos många frivilligorganisationer som har skapats av och för invandrarkvinnor. Där finns det mycket egnagemang och förståelse för problematiken. Jag uppmuntrar de att söka bidrag och sprida sin komptetens till andra samarbetsgrupper mm. Jag anser att frivillligorganisationerna kan komma längre in i samhället än myndigheterna kan. Folk är misstänksamma mot myndigheter men samma misstanke riktas ej mot frivilligorganisationer. Sedan försöker vi sprida kunskap rent praktiskt om de lagar och förordningar som finns kring hedersproblemtik. Vårt uppdrag är i första hand att ge stöd till de som är ute i fält. Vi samarbetar med andra myndigeter och satsar mycket på utbildining. En annan viktig del är rapportskrivning. Vi försöker också visa på vikten av förebyggande arbete.

– Hjälper ni kvinnojourer och föreningarna att samarbeta med svenska motsvarigheter?

Det är meningen. Dessutomfinns det en del kvinnorjourer som är blandade och de jobbar tillsammans med de här frågorna. Det är viktigt att alla kvinnojourer får utbildning i dessa frågor eftersom utsatta kvinnor går till närmaste jour när det händer någonting och det är inte alla jourer som är insatta i hedersproblematiken.

– Hur viktigt anser ni att akademiska kurser på teoretisk nivå är?

Det är det vi gör i vår rapport som vi har gett dvs vi har sagt att det är viktigt att det finns en allmän utbildning för kvinnorjourer där både teori och praktik värvas till en genomgående grundutbildning och kunskapskälla kring hedersbrott.

– På vår kvinnojour samarbetar vi utanför gränserna med kvinnojourer i andra länder. Har ni några sådana planer på gränsöverskridande arbete med fokus på Sverige?

Vi har inga sådana planer eftersom vi är en regional myndighet och vi kan då inte använda några pengar till projekt utanför denna region. Det finns andra myndigeter samt stora organisationer som kan ta på sig den rollen. Det är viktigt att var och en sköter sitt arbete så bra det går och inom de ramar som de har för sitt arbete. Alla länstyrelser arbetar med varandra och vi har gemensamma grupper och projekt men ekonomiska bidrag ger vi inte utanför länets gränser. Det finns också en nationell grupp som även arbetar med pojkar och män och fem länstyrelser samarbetar om det.

– Tycker ni att synen på hedersbrott har ändrats iochmed ert arbete?

Jag vet inte. Både ja och nej. Det har hänt många bra saker men det har också skett saker som har fått mig bekymrad. Det positiva är att man har mycket större förståelse för det här våldet och för vikten att få rätt sorts hjälp. Det är inte fullkomligt än men det är mycket bättre och det utvecklas ständigt. Sedan tycker jag att det negativa ligger i att fokus helt har satts på hedersrelaterat våld i samhället och inte på allmänt våld mot kvinnor i samhället. Många människor verkar tro att det endast är invandrare som utövar våld mot sina kvinnor vilket naturligtsvis inte är sant. Hela problemet placeras därmed hos invandrarna och det är inte bra men massmedia har haft en sådan fokus på hedersbrott tyvärr. Det går tillbaka till kolonialiseringstänkandet men det finns även ett klassperpektiv på det, man skyller gärna på de fattiga i förorterna eller på de som kommer från andra länder och skjuter på sätt ifrån sig problemet. De som har tolkningsföreträde i samhället är tyvärr de som har fördomar som bottnar i det koloniala tänkandet vilket ger skeva föreställningar. Ett exempel på kvinnor som glöms bort i skuggan av diskussioner kring hedersbrott är de kvinnor som åker hit för att gifta sig med helt vanliga svenska män och som misshandlas något brutalt. Ett annat exempel är alla de kvinnor som utsätts för trafficking och som utnyttjas av helt vanliga svenska män återigen. Men tyvärr så försvinner dessa brott i skuggan av de hedersbrott som begås. När man väljer att kritisera detta så beskylls man istället för att förneka problemet. Problemet ligger djupare än så och är ett gemensamt problem.

– Pratar ni om dessa problem öppet?

Nej! Jag pratar om det eftersom jag i första hand är en människorättsaktivist och jag tror på respekt för mänskliga rättigheter och detta är en fråga om mänskliga rättigheter. Men det talas ej öppet om detta, nej.

– Som sista fråga: Du pratade om att ni planerar för fyra år i taget. Men om ni efter dessa fyra år har ett projekt som fortfarande är igång som ni känner är värd att följas upp att nästkommande regering, funkar det som så att ni kan rekommendera detta projekt vidare?

Ja vi skickar vår rapport en gång per år till ministeriet som ger oss pengar och sen skickar vi också rapporter om specifika teman såsom skyddat boende, en handlade om sättet man bör intervjua barn vid våldssituationer mm. Det finns många organisationer som gör så mycket men som ej kan beskriva hur mycket de gör och de vill vi lyfta fram och motivera vidare. Det är mycket vi gör för att förbättra arbetet mot våld mot kvinnor och det hjälper, det vet vi!

– Tack för din tid!

print