#8mars: Enade men olika

134

Maria-Pilar Reyes är feminist, människorättsaktivist med rötter i Latinamerika, aktiv i Feministas migrantes latinoamericanas och medlem i Womens international League for Peace and Freedom.

#Metoo-kampanjen har visat kraften i kvinnorörelsen när kvinnor av alla olika identiteter och tillhörigheter och i olika livsfaser enas kring ett tydligt och konkret mål. Så som suffragetterna gjorde. Men det får inte medföra att vi bortser från eller osynliggör att på grupp- och individnivå så drabbas vi kvinnor olika.” Maria-Pilar Reyes analyserar genomslaget och belyser vikten av beredskap inför motreaktionen.

Ännu en 8 mars. Vad har hänt sen sist? Det mest slående är #metoo-kampanjen. Den visar att en bred och bestämd, fristående kvinnorörelse kan lyckas med att skaka etablissemanget på längden och tvären. Tvinga det att sätta problemet med mäns våld mot kvinnor på en prioriterad plats i sina olika agendor. Belysa att det mäns våld mot kvinnor som är allestädes närvarande i vardagen, och förtigs av merparten män och kvinnor, kan vara svårt att påtala och benämna. Att de drabbade sällan har kunnat räkna med att bli betrodda eller tagna på allvar.

#Metoo-rörelsen har tydliggjort bortom allt tvivel att detta handlar om makt. #Metoo-rörelsen har åstadkommit en ny revolution. På kvinnors vis. Men som alla revolutioner kommer det med stor sannolikhet att väcka en kraftig motreaktion från de priviligierade som ser sin makt och position hotade. Kvinnorörelsen behöver vara beredd, vara steget före, bygga upp motstånd.
De traditionella politiska partierna och intresseorganisationerna blev lite tagna på sängen, hamnade på efterkälken. De blev reaktiva där de borde ha varit pro-aktiva. Det kan ha berott på att #metoo-rörelsen orsakade interna ”oväder” hos dem själva som måste hanteras först. På vissa håll stärktes då stödet till organisationens topp, på andra tvärtom.

Minst omskakade blev de organisationer där ifrågasättande och granskande av maktfördelningen och hierarkierna inom och utanför organisationen inte ens finns på kartan. Det är organisationer där den konservativa rollfördelningen mellan män och kvinnor uppfattas som naturlag och där människor indoktrineras till att följa och bejaka en högste ledare i blind tro, oavsett om denna ledare är av andlig eller kroppslig natur. Och oavsett vad han – för det är alltid en han – gör.

Det är den typ av auktoritära ideologier och doktriner, deras anhängare och de som flörtar med dem, som under mänsklighetens historia gjort det möjligt för begåvade psykopater att ta sig upp till de högsta maktpositionerna på olika platser i världen och kan hålla sig kvar där tills de störtat tusentals, ibland miljoner människors liv i avgrunden.
Ledare för auktoritära – och smygauktoritära – organisationer upprörs av processer och initiativ som skapas utanför deras kontroll och som riskerar att bygga upp alternativa arenor och former för maktutövning. Försök att försvaga och oskadliggöra #metoo-rörelsen kan därför komma från den sortens organisationer.

En av de etablerade makteliternas strategier är att så split inom de fristående rörelserna. En annan att med målmedveten propaganda misskreditera nyckelpersoner inom rörelsen. En tredje är att så tvivel kring rörelsens möjligheter att påverka och i förlängningen erbjuda rörelsens starka personer relativt framträdande positioner inom den egna organisationen. Och sedan tillintetgöra dem.

Detta måste vi se upp med, särskilt under den annalkande valkampanjen. #Metoo-rörelsen behöver leva vidare och kvinnor behöver stå enade för att fortsätta att få genomslagskraft. Stå enade, men samtidigt se, erkänna och respektera olikheterna inom helheten.
#Metoo-kampanjen har varit inkluderande och visat att alla kvinnor drabbas oavsett etnicitet, identitet eller annan diskrimineringsgrund. Ja, alla drabbas, men lika? Varför ser vi inte ett #metoo-upprop undertecknat till exempel av anställda inom hemtjänsten eller städbolag? Hur ser mäns våld och sexuella trakasserier ut där?

En betydande andel anställda inom dessa branscher är dessutom utlandsfödda kvinnor. De finns överrepresenterade i låglöneyrken och bland personer med osäkra anställningar. Vad råkar en utlandsfödd kvinna som är mörkhyad och har en tillfällig, tidsbegränsad anställning ut för? Många utlandsfödda kvinnor vittnar om att deras utsatthet för sexuella trakasserier i arbetet ofta kombineras med fördomar och övergrepp kopplade till deras ålder och etniska tillhörighet, faktorer som i många fall också har påverkat deras klasstillhörighet i Sverige.
Varför pratar vi inte öppet om det? Kan det vara så att majoritetssamhället inte vill kännas vid, blir besvärat av att hudfärg och klass fortsätter att göra skillnad i kvinnors liv?

#Metoo-kampanjen har visat kraften i kvinnorörelsen när kvinnor av alla olika identiteter och tillhörigheter och i olika livsfaser enas kring ett tydligt och konkret mål. Så som suffragetterna gjorde. Men det får inte medföra att vi bortser från eller osynliggör att när vi kommer på grupp och individnivå så drabbas vi kvinnor olika.

Hur är det till exempel att vara en svensk blond, heterosexuell, akademiker i 35-årsåldern? Och hur är det att vara utlandsfödd, mörkhyad, lesbisk, lågutbildad dyslektiker över 45? Hur skiljer sig deras förutsättningar att påtala diskrimineringen, utsattheten i arbetslivet och att säga ifrån? Har de samma möjligheter att få ihop ett upprop och få det publicerat i tung media?
Vi måste fortsätta att vara enade men samtidigt fortsätta att använda våra intersektionella glasögon för att se och belysa när flera diskrimineringsgrunder samspelar och förstärker förtrycket. Bara så kan vi lyckas bygga upp ett rättvist samhälle för alla, fritt från alla former av patriarkalt våld.

2018-03-08 Maria-Pilar Reyes

Källa: Feministisktperspektiv

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here